Långt upp i Jorviks snötäckta berg bodde en gång ett vackert snövitt sto.

           

 

För genom tiderna hade spökgestalter börjat träda fram under de vinter klädda månaderna om året och de skrämde upp människor och djur i sin omgivning. 

 

 

Så det vita stoet sändes till folkets undsättning. 

 

 

Ner från sina snötäckta berg sprang hon, som så ofta förr.

 

 

Ner till de ännu gröna skogarna och där hon sprang lades ett istäcke över gräset och efter henne följde snön i luften.

 

 

De första tecknen på att vintern var på väg till Jorvik.

Brevet som den gamla mannen skrivit till runhästen hittade hon inte förens året därpå. Eftersom hon inte funnit det nödvändigt att gå upp till borgen nu då den var tom och tråkig. Men under årets unika dag kunde hon inte hålla sig borta längre, längtan efter att åter kanske få se de andra hästarna i någon av de vackra världarna var för lockande. Så nu gick hon där upp mot den välbekanta borgen och fram stannade vid den stora porten. Det var som att färdas tillbaka i tiden och hon nästan väntade sig att få se sin vän komma ut från de stora dörrarna och möta upp henne, men ingen kom. Sakta gick hon in genom porten och stannade innanför och såg sig omkring. Förutom dammet på möbler och golv såg det ut precis som hon mindes det. Böckerna låg i stora travar och fyllde upp större delen av rummet och stolen vid skrivbordet låg på golvet som den gjort då hon senast varit här. Ja, allt var sig likt eller kanske inte. I ögonvrån la hon märket till ett vitt ark på skrivbordet och nyfikenheten tog över. Sakta gick hon bort till bordet för att se vad det var mannen skrivit.

Hon läste nyfiket första raden och häpnade när hon insåg att det var ett brev som låg på bordet. Där stod det att läsa:

Kära Runhäst

Om du läser detta brev betyder det att jag inte längre är hos dig och kan hjälpa dig med din dröm. Jo, jag har länge vetat att du känt dig ensam och att du under en längre tid velat ha en vän att springa omkring och leka tillsammans med. Att se de där hästarna i portalen tog hår på dig, det kunde jag se och jag ville så gärna hjälpa dig. För min vän du har varit min bästa vän i många långa år och jag ville nu ge dig något tillbaka. Därför försökte jag hitta ett sätt att ta sig genom portalen och till den plats dit ditt hjärta redan rest. Så jag började läsa alla de böcker jag kunde hitta för att se om de bar på lösningen. Men tyvärr min vän så kunde jag inte hitta alla böcker och då speciellt en bok. Men jag tror mig veta vart den är, uppe i tornet….

Mer stod det inte i brevet, det som avslutade det var ett långt sträck. Med tårar i de vackra ögonen såg runhästen ut över rummet med de staplade böckerna. Alla dessa hade han burit ner, läst och staplat bara för att hjälpa henne. Med tårarna rinnandes ner för kinderna gick hon ut ur rummet och bort till portalrummet. Hon behövde tänka eller var det något annat hon behövde?  Hon viste inte längre. När hon klev innanför tröskeln till rummet lystes hon upp av portalens rosa färg. Den var uppe och visade nu en ny plats, men hästarna fanns fortfarande där. De gick där sakta och betade i sig av det gröna gräset. Länge stod runhästen och såg på dem ända tills hennes ben inte längre bar henne.

Hon kände på den men det stora låset rörde sig inte en millimeter, dörren var låst. Så hon blev tvungen att krångla sig ner för trappan igen och eftersom den var så smal var hon tvungen att backa ner, vilket tog en bra stund. När hon till slut stod på fast mark igen började hon sitt sökande. Nyckeln måste finnas här i borgen någonstans. Så hon letade och letade. Dagen gick mot sitt slut men hur noga hon än letade så fanns där ingen nyckel. När det blev för mörkt för henne att leta gav hon upp och tänkte att hon skulle fortsätta sitt letande nästa dag istället. Hon gick mot porten men tvärstannade när hon kom närmre. Där på väggen intill porten hängde den, en stor skimrande nyckel.

 

Först trodde hon knappt på vad hon såg, hade den verkligen hängt där på väggen hela tiden? Men när hon tänkte tillbaka så insåg hon att den inte hade gjort det. Hon såg upp på den skimrande nyckeln igen och insåg att den antagligen inte var synlig mer än på natten. Men den hängde där på sin spik och det fick en våg av spänning att dra genom runhästens kropp för hon var otroligt nyfiken på vad som fanns bakom den låsta dörren. Ända kruxet var att få ner nyckel. Hon ställde sig på bakbenen och sträckte sig så långt hon bara kunde men utan resultat. Så snabbt såg hon sig omkring i salen som nu var riktigt mörk efter något långt som kunde hjälpa henne. Hon hittade en mopp under några av böckerna och använde den för att peta till nyckeln med som efter ett par gånger ramlade ner och slog i golvet med en ljudlig smäll. Med nyckeln i munnen sprang runhästen nu upp för den trånga trappan och upp till dörren. Hon satte den stora nycken i låset och vred om. Låset klickade till och långsamt knirrade dörren upp.

Runhästen tog ett djupt andetag och puttade sedan upp dörren. Innanför dörren stannade hon upp, det första hon såg var ett stort fönster där solen nu inte längre lyste in. Men det var inte fönstret hon tittade på, utan det som fanns under fönstret. Där rakt under stod ett bord placerat och på bordet låg en stor bok uppslagen. Nyfiket gick runhästen bort mot boken, men la i sin iver inte märket till hur dammigt det var i rummet. Och innan hon hunnit ta mer än tre steg in genom dörren började hon nysa och dammet runt henne yrde åt alla håll och kanter. Efter cirka tio minuter kunde runhästen fortsätta in i rummet utan att nysa i ett. Nyfiket tittade hon ner i boken, som pryddes av en vacker snirklig handstil. Ivrigt började hon läsa vad där stod:

Runhästen läste texten en gång till och förstod inte riktigt hur texten skulle kunna hjälpa henne. Dessutom förstod hon inte hur det kunde finnas en ljusgrå runhäst, hon hade då aldrig sett någon. Fylld av tankar vände hon sig om för att gå ut genom dörren och det var då hon såg tavlan som hängde bakom dörren. Försiktigt flyttade hon undan dörren så hon kunde se tavlan bättre. Hon tittade upp och blev sedan stående med öppen mun och bara stirrade på tavlan. Tavlan föreställde en ljusgrå häst ståendes intill ett stort dött träd. Runhästen tittade på sin namne och det var något bekant över den. Som någon hon sätt i sina allra tidigaste drömmar.

Hon står intill det stora döda trädet och ser sig frågande omkring, hur kom hon hit? Hon vänder sig om när ett par grenar bryts bakom henne och där står den, den stora mörkgrå runhästen och ser på henne med stora mörka ögon. Men det är inget hotfullt över den, nej det ser ut som att den väntar på något. Runhästen tar mot till sig och frågar.

Den ljusgrå hästen ser på henne och en sorgsenhet syns i dess ögon innan den svarar.

- Du har glömt vem du är och därför kan du inte komma härifrån.

- Jag har inte glömt vem jag är, jag är runhästen. Men vem är du?

- Runhästen är inte dit namn, det är vad du är.

Runhästen ser frågande på den ljusgrå hästen.

- Vad är det du menar, jag har alltid blivit kallad runhästen.

Den ljusgrå hästen går fram till henne och lyfter lite på hennes man.

- Ser du detta märket?

- Ja, jag har alltid haft det.

- Jag vet, jag döpte dig efter det.

Runhästen tittar med stora ögon på den ljusgrå hästen igen.

- Döpte? Vem är du egentligen?

- Jag är din mamma och namnet jag gav dig är R…

Runhästen vaknade med ett ryck och såg sig omkring, hon var kvar uppe i tornet men nu var det mycket ljusare. Hon försökte minnas drömmen hon haft men den var suddig. Försiktigt lyfte hon huvudet mot tavlan och flämtade till. Tavlan som förut hade haft bilden av henne mamma var nu helt tom, men i bildens ställe stod där.

Runhästen läste texten flera gånger, du måste komma ihåg vem du är. Med sin nya information gick hon ner från tornet. Väl nere letade hon igenom de böcker hon hittade, i någon av dem måste det stå något om borgens historia och om hennes bakgrund. Efter många lång timmar hittade hon äntligen en bok som såg lovande ut och hon började läsa.

Runa

I början av år 100 sände gudarna ner en vacker ljusgrå runhäst som genom runornas magi hade kraften att mota bort mörkrets onda krafter. Folket kallade henne Runa efter runtecknen som var avbildade på hennes hals. Runa levde många år hos folket, men efter en tid var hon tvungen att återvända till gudarna som sänt henne. Som en sista gåva och skydd till folket gav Runa dem sin dotter, av henne kallad R s n efter märket som trätt fram på dennes hals.

Men inom sig visste hon vad hon behövde göra, hon skulle besöka trädet från sina drömmar. Så hon gav sig iväg ut på en lång färd. Över ängar och höga backar sprang hon tills hon kom fram till en dalgång.

 

 

Som om hennes mor ville vägleda henne hördes då en viskning i vinden:

-          Kom ihåg vem du är min dotter.

Rosen slöt ögonen och inom sig kände hon magin ligga och slumra. Med en stark klar röst som hon inte visste att hon hade sa hon:

-          Jag är Rosen, dotter till Runa. Genom mitt arv ger jag er runor kraft att åter ge liv och kraft åt det som mörkret tagit ifrån detta land.

-          Tack Rosen, du hörde min längtan och färdades hit och du uppväckte mig från den slummer som väsendet lade över mig. Nu ska jag åt gälda min skuld till dig.

-          Det var så lite fru träd. Men inte behöver du åt gälda någon skuld.

-          Åh Rosen, du har så fel. Väsendet har allt för länge hållit dig ifrån den riktiga världen. Du är inte skapad att leva ensam min unga vän.

-          Men jag har inte varit ensam.

-          Rosen du är och kommer alltid att vara en häst, en mycket speciell sådan. Du kommer att springa fritt tillsammans med dina likar och vara en människa trogen. Det är så det är skrivet och så det är sagt och tillsammans kommer ni göra stordåd. Det är det väsendet har förhindrat, för det kommer få hans kraft att tyna bort. Men nu har jag kraften att föra dig mot det öde som gudarna gav dig.

-          Om det är mitt öde att färdas till denna nya plats för att kunna besegra väsendet så är det dit jag måste färdas.

-          Ett bra beslut min vän och glöm inte. Dina vänner finns alltid nära och hjälp ges till de som förtjänar och ber om den.

fortsättning följer..