Cirkusponnyns historia

Uppe i de gröna bergen levde en gång en ponny vid namn Dragonheart.
 
 
 
Där bodde han tillsammans med sin tvillingsyster Onyxrain och sina föräldrar och de levde ett lugnt och stila liv.
 
 
 
Dragon och hans syster lekte hela dagarna och busade tillsammans. Men så en dag kom det konstiga figurer upp i bergen och Dragons visa föräldrar förstod att det inte var några snälla varelser. Varelserna som visade sig vara människor försökte fånga in ponny familjen och lyckades skilja syskonen från föräldrarna. Det sista Dragon hörde från sina föräldrar var att de skulle springa så fort de kunde. Dragon fick med sig sin syster och tillsammans sprang de ner för bergen.
 
 
Men där lurpassade fler människor. För att Onyx inte skulle bli tagen av männen gick Dragon emellan sin syster och de elaka människorna.
 
 
Männen fångade in Dragon som stegrade sig och gjorde allt i sin makt för att komma loss. Dragon såg sin syster försvinna bort i fjärran och han förstod att det kanske var sista gången han såg henne. Men hon var fri och det var allt som betydde något för honom.
 
Männen förde Dragon till havet där en båt med containrar väntade på att förflytta männens fångst till nya platser på ön. Dragon placerades i en av dem och så bommades den igen. Där inne var det mörkt och trångt, inte alls som han var van vid. Han var på väg bort från sin familj och den trakt där han hörde hemma. 

Cirkusponnyns historia 2

Dragon fördes tillsammans med andra ponnys till en av de stora gruvorna i Jorvik.

 
Där inne var det inte mycket bättre än i containern, men han kunde röra på sig bättre. I gruvan satte männen på honom selar och han fick dra stora vagnar med sten och kol. Ett mycket jobbigt arbete som krävde mycket av ponnysens energi och lycka. Men han hade de andra ponnysarna som jobbade med honom.

Det var särskilt en av dem han gillade extra mycket, hon hette Tequila Rose och påminde Dragon om Onyx. Dragon som till lynnet var en mycket energisk och lekfull ponny gjorde allt för att hans vän skulle må bra.

 
Även om han själv hade ont försökte han ge av den lilla energi han hade till Rose som ibland led mycket illa av selarnas eviga skavande.
 
 
Och när dagarna var som jobbigast och hårdast berättade de och drömde sig tillbaka till sina hemtrakter.
 
 
Men så en dag kom det en ny person till gruvan.
 
 
Mannens namn var Ydris och ägde traktens cirkus och han hade kommit till gruvan för att leta efter duktiga ponnys som kunde göra hans berömda trick. Dragon var som alltid igång och gjorde sina konster och när Ydris fick syn på honom visste han att detta var en ponny som skulle kunna gå långt i cirkusens tjänst.
Men Dragon ville inte lämna Rose i gruvan så han vägrade följa med, men Ydris gav inte upp så lätt utan köpte även Rose från gruvan och än en gång befann sig Dragon i en container, men denna gång hade han Rose vid sin sida.
 
 
 
Vad skulle hända dem nu?

Cirkusponnyns historia 3

Ydris cirkus var välkänd i Jorvik, främst genom de han fick sina hästar att genomföra. Främst använde sig Ydris av stora vackra freiser hästar som genom sina fina hållningar och utstrålning fångade hans besökare.

 
 
Men han behövde något nytt, besökarna ville se nya saker. Därför hade han nu skaffat sig de två nya ponnysarna som han hittat i gruvan och han hoppades att de skulle få hans cirkus att blomstra ännu mer. De två ponnysarna bands fast utanför cirkusen eftersom stallet redan var fullt av de stora hästarna.
 
 
Men Ydris trodde inte att de två små hästarna skulle lida av den friska luften. De var säkert vana vid att vara ute året om. Så där fick de stå och natten blev kall och de hade bara varandras värme som hjälp mot kylan.

Tidigt på morgonen började så Ydris träningen av sina nya tillskott. Men ingen av dem förstod vad Ydris ville att de skulle göra, vilket gjorde Ydris rasande. Ut ur tältet gick han och dragon hoppades att han inte skulle komma tillbaka. Men sådan tur hade inte de två vännerna, för snart var Ydris tillbaka och i sin hand höll han ett långt föremål. Dragon som till sin vana var ganska nyfiken av sig hann inte reagera innan föremålet flög genom luften och landade med en klatsch på hans rygg.

 
Piskrappet fick honom att stegar i förtvivlan men piskan ven om och om igen. Dragon hade just fått reda på den stora hemligheten bakom Ydris framgång, han skrämde sina hästar till total lydnad. Men det var inte bara piskan han använde, nej de dagar han inte var nöjd med träningen satte han de båda vännerna i törnebuskarna där taggarna rispade deras små kroppar.
 
 
I veckor fortsatte träningen och bestraffningarna.
 
 
När grundträningen son Ydris kallade den var över började eld träningen. Cirkusens huvudnummer bestod nämligen i att hästarna hoppade genom brinnande ringar, men eftersom freiser hästarna var så stora riskerade de att bränna upp sin fina man.
 
 
Vilket skulle vara en katastrof för Ydris. Därför började han träna Dragon och Rose till att hoppa genom ringarna. Dragon såg på elden som slickade ringarnas kanter och han tog ett steg bort från ringen. Men piskan i ydris hand drev honom vidare. I ren desperation hoppade han genom ringen och kände hur elden brände hans kropp och Rose hoppade efter.
 
 
Först tränades de att hoppa genom en ring men snart ökade Ydris deras nummer till att inkludera två och slutligen tre ringar.
 
 
 
Dragon och Rose gjorde sitt bästa men Ydris var sällan nöjd med deras prestationer och de fick ofa känna på piskan.
 
 
 
 
 

Cirkusponnyns historia 4

Så en kväll när de åter fått uthärda törnets vassa taggar och Ydris piska blev de bundna på sin vanliga plats utanför cirkusen.

 
De hörde Ydris och hans narr diskutera dagens träning;

N: Hur gick träningen idag? Har de lärt sig lyda än?

Y: Ponny hästarna lyder bättre än innan, men jag är inte nöjd med dem än. Den där svarta har ett psyke som gör det svårt att knäcka honom men den bruna däremot kommer jag snart knäcka, det känner jag på mig.

N: Så underbart bra Ydris, då kommer besökarna bli nöjda.

 

Ydris ord gjorde Dragon arg, vem trodde denne Ydris att han var? Han ville knäcka vackra Rose för att få henne att göra alla de där hemska sakerna som de fått göra i veckor. Nej det tänkte han inte tillåta. När han senare hörde att Ydris och de andra somnat bestämde han sig för att nu fick det vara nog.

 

Rose och han var värda så mycket mer än att plågas i denna cirkus resten av livet, så han sa.

D: Vi måste fly Rose, nu när vi har möjlighet.

R: Fly, men hur Dragon.

D: Vi får försöka rycka sönder repen eller något. Jag tänker inte låta den där elaka manen skada oss mer.

Så de började gnaga och dra i repen som till slut gick upp och de båda vännerna var fria.

 
Snabbt som deras kroppar tillät sprang de iväg bort från cirkusen och deras plågoande.
 
 
 
Vid ängens slut tornade en stor mur upp sig, men den var ingen match för de två vännerna. Efter månader av träning flög de över muren och sprang vidare ut i friheten.
 
 
När de inte orkade springa mer stannade de och såg ut över vidderna som bredde ut sig framför dem.
 
 
De var i det element de hörde hemma i och den natten sov de för första gången på många år lugnt och stilla under stjärnorna. Deras vänskap hade fört dem samman och tillsammans hade de utstått svåra tider, men nu började ett nytt kapitel i deras liv och Dragon kände på sig att det skulle bli mycket bättre än det de lämnat.
 
 
En dag skulle han försöka hitta sin familj igen, men tills den dagen skulle han njuta av den frihet han hade och aldrig skulle någon få ta den ifrån honom.
 
 
Många år senare kom Dragon att lita på en människa igen, men det är en annan historia.

Slut


Snö och Is drottningen

Långt upp i Jorviks snötäckta berg bodde en gång ett vackert snövitt sto.

 
Hon var sänd från vintergudinnan till att ansvara för vintern på den vackra ön.
 
           
 
För genom tiderna hade spökgestalter börjat träda fram under de vinter klädda månaderna om året och de skrämde upp människor och djur i sin omgivning. 
 
 
Så det vita stoet sändes till folkets undsättning. 
 
 
Ner från sina snötäckta berg sprang hon, som så ofta förr.
 
 
Ner till de ännu gröna skogarna och där hon sprang lades ett istäcke över gräset och efter henne följde snön i luften.
 
 
De första tecknen på att vintern var på väg till Jorvik.

Runhästen

I ett rosa land långt borta bodde en gång en häst vid namn runhästen. Hon var en mycket vacker varelse som älskade att springa runt på de rosa ängarna i landet.

 
Runhästens ända vän var en gammal vis man som bodde i en stor borg mitt i deras rosa land. Dit sprang runhästen ofta, men speciellt på en unik dag varje år. För under en enda dag per år kunde de båda vännerna skåda in i andra världar genom en magisk rosa portal.
 
Den unika dagen varje år var runhästens favorit dag, kanske för att portalen brukade visa de mest fantastiska platser runhästen någonsin hade sätt. De platser hon tyckte allra mest om var de som hade många vackra färger. 
 
Ett år hade portalen visat dem gröna skogar och ett annat år hade den visat grönskande ängar med massor av färggranna blommor, runhästen hade inte fören den dagen sätt så många färger i hela sitt liv och det var efter det året som runhästen började drömma. Hon drömde om de vackra ängarna med blommor och hur hon själv sprang över dess vidder medan vinden lekte med hennes långa man. Fast det fanns en sak runhästen drömde extra mycket om, att få en häst vän. Men än så länge var det bara drömmar.
 
 
Hon drömde inte om en häst vän för att hon tyckte illa om den visa mannen, nej hon älskade honom över allt annat i deras rosa land. Men det var länge sedan mannen hade kunnat springa omkring med henne på ängarna eller sedan han kunnat sitta på hennes rygg och hoppa över alla de trädstammar som stormarna fällt i deras väg. Nej han var nu en mycket gammal man och orkade inte med att springa eller att rida långa sträckor med henne. Men det hände att de tog en kort tur någon gång ibland och hade picknick. Eller tog en tur med kärran som han snickrat ihop till henne en gång för många år sedan. Men det var nog de regniga dagarna hon gillade allra mest, då brukade de sitta vid en varm brasa i borgen medan mannen läste högt från någon av alla de böcker han hade. För runhästen var inte som vanliga hästar, nej hon förstod både förstå tal och läsa om hon hade lust. Fast det var inte något som lockade henne särskilt mycket. Hon tyckte det var roligare att springa runt och ha mysiga dagar vid brasan.
 
 

Det var på en sådan där unik portaldag som allt i runhästens liv förändrades. Runhästen sprang som vanligt den morgonen upp till borgen där hennes vän väntade på henne vid porten. Sedan gick de båda vännerna in och bort till det speciella portalrummet, där satt de sedan och väntade på att portalen skulle visa sig. Det tog ingen längre stund innan rummet blev helt rosa och den stora portalen kom fram. Denna gång visade den nya gröna ängar, men något var annorlunda. Det var då hon såg dem komma springandes, en flock vilda hästar med flygande manar. Runhästen trodde inte sina ögon utan blinkade flera gånger, men hästarna var kvar. De stod där många och vackra som taggen ur hennes innersta drömmar och omedvetet drogs hon mot dem.

 
Det var först när hon fick en stöt från portalen som hon kom tillbaka till verkligheten.  Sakta gick hon mot hästarna igen, men inte heller denna gång släppte portalen igenom henne. Nej det ända hon fick var en ny stöt och hon tog ett steg tillbaka. Förtvivlat vände sig runhästen mot sin vän och såg lite frågande på honom, kunde han möjligen gå igenom? Mannen gick fram, men även han fick sig en stöt. När runhästen insåg att portalen inte skulle släppa igenom någon blev hon så ledsen att hon sprang son väg med tårarna rullandes ner för kinderna.
 
Mannen såg länge efter runhästen där hon sprang iväg och han började fundera. För den visa mannen hade för många år sedan listat ut runhästens önskan om att få en häst vän. Han hade sätt det i hennes ansikte då längtan av ensamhet lyst igenom hennes annars glada ansikte. För hon förblev ung medan han hade blivit äldre och äldre. Så han bestämde sig för att försöka hjälpa sin vän att få denna önskan uppfylld, om det så var den sista present han kunde ge henne. Han gick därför runt i den stora borgen och letade fram alla böcker han kunde hitta för att se om det i någon av dem stod hur man kunde färdas genom portalen. När han efter många timmar äntligen trodde sig ha hittat alla böckerna satte han sig ner för att läsa. Där satt han tills det blev för mörkt för hans gamla ögon att se, då gick han och hämtade flera ljus för att tända. När han åter kunde läsa texterna i böckerna satte han igång att läsa. I dagar och nätter satt mannen med sina böcker och inte under någon av dessa dagar såg han till runhästen, hon var spårlöst borta.
 
 
En morgon kände sig mannen mycket dålig och han som var så vis insåg att hans tid på jorden snart var slut. Därför satte han sig ner för att skriva ett brev till sin vän, kanske det sista han skulle säga henne. Och det var vid bordet som runhästen sedan hittade honom, men hennes älskade vän fanns inte längre hos henne. För att hedra mannen bar runhästen honom till den vackraste plats hon kunde hitta och begravde honom. Där reste hon sedan en sten till hans minne och för att hon alltid skulle hitta tillbaka till platsen. Hon gick till graven nästan varje dag och berättade om hur hennes dag varit och om hur ensam världen nu var då han inte längre fanns där hos henne. 
 
 
 
Fortsättning följer...

Runhästen del 2

Brevet som den gamla mannen skrivit till runhästen hittade hon inte förens året därpå. Eftersom hon inte funnit det nödvändigt att gå upp till borgen nu då den var tom och tråkig. Men under årets unika dag kunde hon inte hålla sig borta längre, längtan efter att åter kanske få se de andra hästarna i någon av de vackra världarna var för lockande. Så nu gick hon där upp mot den välbekanta borgen och fram stannade vid den stora porten. Det var som att färdas tillbaka i tiden och hon nästan väntade sig att få se sin vän komma ut från de stora dörrarna och möta upp henne, men ingen kom. Sakta gick hon in genom porten och stannade innanför och såg sig omkring. Förutom dammet på möbler och golv såg det ut precis som hon mindes det. Böckerna låg i stora travar och fyllde upp större delen av rummet och stolen vid skrivbordet låg på golvet som den gjort då hon senast varit här. Ja, allt var sig likt eller kanske inte. I ögonvrån la hon märket till ett vitt ark på skrivbordet och nyfikenheten tog över. Sakta gick hon bort till bordet för att se vad det var mannen skrivit.

Hon läste nyfiket första raden och häpnade när hon insåg att det var ett brev som låg på bordet. Där stod det att läsa:

Kära Runhäst

Om du läser detta brev betyder det att jag inte längre är hos dig och kan hjälpa dig med din dröm. Jo, jag har länge vetat att du känt dig ensam och att du under en längre tid velat ha en vän att springa omkring och leka tillsammans med. Att se de där hästarna i portalen tog hår på dig, det kunde jag se och jag ville så gärna hjälpa dig. För min vän du har varit min bästa vän i många långa år och jag ville nu ge dig något tillbaka. Därför försökte jag hitta ett sätt att ta sig genom portalen och till den plats dit ditt hjärta redan rest. Så jag började läsa alla de böcker jag kunde hitta för att se om de bar på lösningen. Men tyvärr min vän så kunde jag inte hitta alla böcker och då speciellt en bok. Men jag tror mig veta vart den är, uppe i tornet….

 

Mer stod det inte i brevet, det som avslutade det var ett långt sträck. Med tårar i de vackra ögonen såg runhästen ut över rummet med de staplade böckerna. Alla dessa hade han burit ner, läst och staplat bara för att hjälpa henne. Med tårarna rinnandes ner för kinderna gick hon ut ur rummet och bort till portalrummet. Hon behövde tänka eller var det något annat hon behövde?  Hon viste inte längre. När hon klev innanför tröskeln till rummet lystes hon upp av portalens rosa färg. Den var uppe och visade nu en ny plats, men hästarna fanns fortfarande där. De gick där sakta och betade i sig av det gröna gräset. Länge stod runhästen och såg på dem ända tills hennes ben inte längre bar henne.

 
Då la hon sig ner på borgens kalla golv och somnade. Hon drömde många drömmar den natten, om hästar, gröna ängar, om en bok och om sin vän. När morgonen sedan grydde vaknade hon och såg sig förvirrat omkring. Det här var inte hennes sovplats, men med ens viste hon vart hon var. Rummet lös inte längre i rosa, kanske var det därför hon först inte vetat vart hon varit. Sakta sträckte hon på sig och gick ut till det andra rummet. Vid skrivbordet stannade hon åter och läste snabbt igenom brevet en gång till. Vilket torn var det vännen syftat på? Hon gick omkring i borgen och letade när hon hittade en trappa som ledde uppåt och hon började ta sig upp för trappen, vilket inte var det lättaste så den inte var så stor. Efter ett tag stannade runhästen upp för nu kom hon inte längre. Trappan var slut och framför henne tornade en stor trädörr upp sig.
Hon kände på den men det stora låset rörde sig inte en millimeter, dörren var låst. Så hon blev tvungen att krångla sig ner för trappan igen och eftersom den var så smal var hon tvungen att backa ner, vilket tog en bra stund. När hon till slut stod på fast mark igen började hon sitt sökande. Nyckeln måste finnas här i borgen någonstans. Så hon letade och letade. Dagen gick mot sitt slut men hur noga hon än letade så fanns där ingen nyckel. När det blev för mörkt för henne att leta gav hon upp och tänkte att hon skulle fortsätta sitt letande nästa dag istället. Hon gick mot porten men tvärstannade när hon kom närmre. Där på väggen intill porten hängde den, en stor skimrande nyckel.
 

Först trodde hon knappt på vad hon såg, hade den verkligen hängt där på väggen hela tiden? Men när hon tänkte tillbaka så insåg hon att den inte hade gjort det. Hon såg upp på den skimrande nyckeln igen och insåg att den antagligen inte var synlig mer än på natten. Men den hängde där på sin spik och det fick en våg av spänning att dra genom runhästens kropp för hon var otroligt nyfiken på vad som fanns bakom den låsta dörren. Ända kruxet var att få ner nyckel. Hon ställde sig på bakbenen och sträckte sig så långt hon bara kunde men utan resultat. Så snabbt såg hon sig omkring i salen som nu var riktigt mörk efter något långt som kunde hjälpa henne. Hon hittade en mopp under några av böckerna och använde den för att peta till nyckeln med som efter ett par gånger ramlade ner och slog i golvet med en ljudlig smäll. Med nyckeln i munnen sprang runhästen nu upp för den trånga trappan och upp till dörren. Hon satte den stora nycken i låset och vred om. Låset klickade till och långsamt knirrade dörren upp.

Fortsättning följer...

Runhästen del 3

Runhästen tog ett djupt andetag och puttade sedan upp dörren. Innanför dörren stannade hon upp, det första hon såg var ett stort fönster där solen nu inte längre lyste in. Men det var inte fönstret hon tittade på, utan det som fanns under fönstret. Där rakt under stod ett bord placerat och på bordet låg en stor bok uppslagen. Nyfiket gick runhästen bort mot boken, men la i sin iver inte märket till hur dammigt det var i rummet. Och innan hon hunnit ta mer än tre steg in genom dörren började hon nysa och dammet runt henne yrde åt alla håll och kanter. Efter cirka tio minuter kunde runhästen fortsätta in i rummet utan att nysa i ett. Nyfiket tittade hon ner i boken, som pryddes av en vacker snirklig handstil. Ivrigt började hon läsa vad där stod:

 
I tidens begynnelse fanns en värld, där levde många olika folkslag och de levde i harmoni med varandra. Men så en förändrades allt. Från ingenstans uppenbarade sig ett elakt väsen som genom magi delade den fridfulla världen i olika delar, bara för att denne skulle kunna bli härskare över världen. Men något gick fel i trollformeln, för ingen flyttades till väsendets del. Eller så trodde han tills en dag då han fick veta att en liten grupp människor levde i den stora borgen i mitten av riket. I sitt raseri begav sig väsendet dit för att kunna erövra borgen. Men i borgen levde också en ljusgrå runhäst som med sin magi slogs på människornas sida och tillsammans drev de väsendet på flykten. Men som sista hämnd uppförde väsendet en spärr över världsdelarna så ingen utom han kunde resa genom rikena och sprida skräck hos dess invånare.

Runhästen läste texten en gång till och förstod inte riktigt hur texten skulle kunna hjälpa henne. Dessutom förstod hon inte hur det kunde finnas en ljusgrå runhäst, hon hade då aldrig sett någon. Fylld av tankar vände hon sig om för att gå ut genom dörren och det var då hon såg tavlan som hängde bakom dörren. Försiktigt flyttade hon undan dörren så hon kunde se tavlan bättre. Hon tittade upp och blev sedan stående med öppen mun och bara stirrade på tavlan. Tavlan föreställde en ljusgrå häst ståendes intill ett stort dött träd. Runhästen tittade på sin namne och det var något bekant över den. Som någon hon sätt i sina allra tidigaste drömmar.

Den natten sov runhästen oroligt och började drömma:

Hon står intill det stora döda trädet och ser sig frågande omkring, hur kom hon hit? Hon vänder sig om när ett par grenar bryts bakom henne och där står den, den stora mörkgrå runhästen och ser på henne med stora mörka ögon. Men det är inget hotfullt över den, nej det ser ut som att den väntar på något. Runhästen tar mot till sig och frågar.

 
- Vem är du?

Den ljusgrå hästen ser på henne och en sorgsenhet syns i dess ögon innan den svarar.

- Du har glömt vem du är och därför kan du inte komma härifrån.

- Jag har inte glömt vem jag är, jag är runhästen. Men vem är du?

- Runhästen är inte dit namn, det är vad du är.

Runhästen ser frågande på den ljusgrå hästen.

- Vad är det du menar, jag har alltid blivit kallad runhästen.

Den ljusgrå hästen går fram till henne och lyfter lite på hennes man.

- Ser du detta märket?

- Ja, jag har alltid haft det.

- Jag vet, jag döpte dig efter det.

Runhästen tittar med stora ögon på den ljusgrå hästen igen.

- Döpte? Vem är du egentligen?

- Jag är din mamma och namnet jag gav dig är R…

Runhästen vaknade med ett ryck och såg sig omkring, hon var kvar uppe i tornet men nu var det mycket ljusare. Hon försökte minnas drömmen hon haft men den var suddig. Försiktigt lyfte hon huvudet mot tavlan och flämtade till. Tavlan som förut hade haft bilden av henne mamma var nu helt tom, men i bildens ställe stod där.

Dina svar finns närmre än du tror, du måste bara komma ihåg vem du är. 
 fortsättning följer..
 

Runhästen del 4

Runhästen läste texten flera gånger, du måste komma ihåg vem du är. Med sin nya information gick hon ner från tornet. Väl nere letade hon igenom de böcker hon hittade, i någon av dem måste det stå något om borgens historia och om hennes bakgrund. Efter många lång timmar hittade hon äntligen en bok som såg lovande ut och hon började läsa.

Runa

I början av år 100 sände gudarna ner en vacker ljusgrå runhäst som genom runornas magi hade kraften att mota bort mörkrets onda krafter. Folket kallade henne Runa efter runtecknen som var avbildade på hennes hals. Runa levde många år hos folket, men efter en tid var hon tvungen att återvända till gudarna som sänt henne. Som en sista gåva och skydd till folket gav Runa dem sin dotter, av henne kallad R s n efter märket som trätt fram på dennes hals.

 
Runhästen såg upp från boken, så typiskt att hennes namn inte skulle vara helt efter alla dessa år, eller var det någon som försökte hindra henne från att minnas? Beslutsam om att ta reda på sitt riktiga namn gick hon bort till den största spegeln hon kunde hitta. Långsamt tog hon bort manen på halsen och där var märket. På halsen avtecknade sig märket av en ros, namnet som Runa gett henne var Rosen. Och när hon tänkte tanken var det som om allt blev mycket klarare, som om en genomskinlig hinna förts bort från hennes ögon. Med nya ögon såg hon sig omkring i borgen och började se sig omkring. På olika ställen kunde hon se runor som för länge sedan slutat lysa med sin magi och hon gick fram till den som var närmast, men ingenting hände.

Men inom sig visste hon vad hon behövde göra, hon skulle besöka trädet från sina drömmar. Så hon gav sig iväg ut på en lång färd. Över ängar och höga backar sprang hon tills hon kom fram till en dalgång.

 
Inom sig kände hon att hon närmade sig sitt mål och gick försiktigt genom dalen.
 
 
När hon kom ut på andra sidan kunde hon se stränder och mer ängar, men det som kallade på henne fanns bortom dem.
 
 
I två dagar färdades mot kraften som kallade på henne och på kvällen kom hon äntligen fram till det döda trädet. Runt det stod det stenar med runor som slutat lysa och Rosen förstod att det var på grund av att de inte aktiverats med ny magi som landet fallit under väsendets mörker och med det även hon. Hon förstod att hon behövde aktivera runorna igen för att kunna rädda denna värld och de andra som fanns i portalen, men hur?

Som om hennes mor ville vägleda henne hördes då en viskning i vinden:

-          Kom ihåg vem du är min dotter.

Rosen slöt ögonen och inom sig kände hon magin ligga och slumra. Med en stark klar röst som hon inte visste att hon hade sa hon:

-          Jag är Rosen, dotter till Runa. Genom mitt arv ger jag er runor kraft att åter ge liv och kraft åt det som mörkret tagit ifrån detta land.

 
När hon talade strömmade lite av kraften ut från henne och in i runorna som började lysa. När hon sagt de sista orden sköt runorna upp från stenarna och for runt trädet och rakt upp i himlen. När kraften åter lade sig knarrade trädet till och sträckte på sina grenar.

-          Tack Rosen, du hörde min längtan och färdades hit och du uppväckte mig från den slummer som väsendet lade över mig. Nu ska jag åt gälda min skuld till dig.

-          Det var så lite fru träd. Men inte behöver du åt gälda någon skuld.

-          Åh Rosen, du har så fel. Väsendet har allt för länge hållit dig ifrån den riktiga världen. Du är inte skapad att leva ensam min unga vän.

-          Men jag har inte varit ensam.

-          Rosen du är och kommer alltid att vara en häst, en mycket speciell sådan. Du kommer att springa fritt tillsammans med dina likar och vara en människa trogen. Det är så det är skrivet och så det är sagt och tillsammans kommer ni göra stordåd. Det är det väsendet har förhindrat, för det kommer få hans kraft att tyna bort. Men nu har jag kraften att föra dig mot det öde som gudarna gav dig.

-          Om det är mitt öde att färdas till denna nya plats för att kunna besegra väsendet så är det dit jag måste färdas.

-          Ett bra beslut min vän och glöm inte. Dina vänner finns alltid nära och hjälp ges till de som förtjänar och ber om den.

 
När trädet sagt det började marken under Rosen att lysa och ett ljussken svävade upp från de mystiska märkena och täckte hennes syn. När den stora rosa ljus väggen la sig befann hon sig inte längre i det rosa landet. 
 
fortsättning följer..

Runhästen del 5

 
Hon stod i en hage som omgavs av gröna träd och höga berg. Allt var så färgrikt och nytt att hon inte hörde stegen från hovarna förens en ryttare och häst uppenbarade sig vid hagens öppning.
 
 
Av vaktande såg Rosen på håll hur flickan tog av de konstiga sakerna från hästen och sedan släppte in den i hagen, för att sedan gå därifrån.
 
 
Den bruna hästen travade glatt in i hagen men Rosen höll sig lite på avstånd.
 
 
Men nyfikenheten fick henne att gå närmre och snart hade Rosen och Jewel som hästen hette lärt känna varandra och tillsammans sprang de runt i hagen.
 
 
 
 
Men när eftermiddagen började lida om kväll kom flickan tillbaka för att hämta hem Jewel, men denna gång var hon inte ensam.
 
 
Rosen höll sig åter på avstånd från flickorna och såg på när flickan hon sätt på morgonen åter satte på Jewel de där konstiga sakerna och sen hoppade upp på hennes rygg.
 
 
Medan den andra flickan höll sig en bit ifrån och bara kollade på, eller nej det var inte på Jewel hon tittade utan på Rosen.
 
 
 
Rosen såg Jewel gå iväg med sin ryttare och den andra flickan följde efter, men vid ingången stannade hon och såg på Rosen och viskade:

-          Det är något väldigt speciellt med dig.

Sedan gick hon efter Jewel. Det hade inte gått någon lång stund innan Rosen började känna sig ensam och började bege sig ner från berget efter sin nya vän, men Jewel syntes inte till. Däremot gick Rosen snart ifatt den andra flickan som hamnat på efterkälken. Flickan stannade upp när hon hörde hennes steg och såg sig om. Rosen stannade upp en kort stund men något drev henne mot flickan och snart stod hon framför henne. Flickan vars namn var Helena sträckte fram sin hand mot henne och när Rosen nuddade hennes hand infann sin ett stor lugn i henne, hon kände sig hemma.

 
Rosen följde med Helena hem och från den dagen var de oskiljaktiga. Tillsammans med mång andra arbetade de för att besegra det onda väsendet. Aldrig igen glömde Rosen vem hon var eller vart hon kom ifrån och en gång varje år besökte hon den plats där hennes mor alltid fanns vid hennes sida.
 
 Slut
 
(Tack till Linn som lånat ut sin tid och sina hästar så denna saga kunde bli klar <3 )

RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
PokerCasinoBonus