Brevet som den gamla mannen skrivit till runhästen hittade hon inte förens året därpå. Eftersom hon inte funnit det nödvändigt att gå upp till borgen nu då den var tom och tråkig. Men under årets unika dag kunde hon inte hålla sig borta längre, längtan efter att åter kanske få se de andra hästarna i någon av de vackra världarna var för lockande. Så nu gick hon där upp mot den välbekanta borgen och fram stannade vid den stora porten. Det var som att färdas tillbaka i tiden och hon nästan väntade sig att få se sin vän komma ut från de stora dörrarna och möta upp henne, men ingen kom. Sakta gick hon in genom porten och stannade innanför och såg sig omkring. Förutom dammet på möbler och golv såg det ut precis som hon mindes det. Böckerna låg i stora travar och fyllde upp större delen av rummet och stolen vid skrivbordet låg på golvet som den gjort då hon senast varit här. Ja, allt var sig likt eller kanske inte. I ögonvrån la hon märket till ett vitt ark på skrivbordet och nyfikenheten tog över. Sakta gick hon bort till bordet för att se vad det var mannen skrivit.

Hon läste nyfiket första raden och häpnade när hon insåg att det var ett brev som låg på bordet. Där stod det att läsa:

Kära Runhäst

Om du läser detta brev betyder det att jag inte längre är hos dig och kan hjälpa dig med din dröm. Jo, jag har länge vetat att du känt dig ensam och att du under en längre tid velat ha en vän att springa omkring och leka tillsammans med. Att se de där hästarna i portalen tog hår på dig, det kunde jag se och jag ville så gärna hjälpa dig. För min vän du har varit min bästa vän i många långa år och jag ville nu ge dig något tillbaka. Därför försökte jag hitta ett sätt att ta sig genom portalen och till den plats dit ditt hjärta redan rest. Så jag började läsa alla de böcker jag kunde hitta för att se om de bar på lösningen. Men tyvärr min vän så kunde jag inte hitta alla böcker och då speciellt en bok. Men jag tror mig veta vart den är, uppe i tornet….

Mer stod det inte i brevet, det som avslutade det var ett långt sträck. Med tårar i de vackra ögonen såg runhästen ut över rummet med de staplade böckerna. Alla dessa hade han burit ner, läst och staplat bara för att hjälpa henne. Med tårarna rinnandes ner för kinderna gick hon ut ur rummet och bort till portalrummet. Hon behövde tänka eller var det något annat hon behövde?  Hon viste inte längre. När hon klev innanför tröskeln till rummet lystes hon upp av portalens rosa färg. Den var uppe och visade nu en ny plats, men hästarna fanns fortfarande där. De gick där sakta och betade i sig av det gröna gräset. Länge stod runhästen och såg på dem ända tills hennes ben inte längre bar henne.

Hon kände på den men det stora låset rörde sig inte en millimeter, dörren var låst. Så hon blev tvungen att krångla sig ner för trappan igen och eftersom den var så smal var hon tvungen att backa ner, vilket tog en bra stund. När hon till slut stod på fast mark igen började hon sitt sökande. Nyckeln måste finnas här i borgen någonstans. Så hon letade och letade. Dagen gick mot sitt slut men hur noga hon än letade så fanns där ingen nyckel. När det blev för mörkt för henne att leta gav hon upp och tänkte att hon skulle fortsätta sitt letande nästa dag istället. Hon gick mot porten men tvärstannade när hon kom närmre. Där på väggen intill porten hängde den, en stor skimrande nyckel.

 

Först trodde hon knappt på vad hon såg, hade den verkligen hängt där på väggen hela tiden? Men när hon tänkte tillbaka så insåg hon att den inte hade gjort det. Hon såg upp på den skimrande nyckeln igen och insåg att den antagligen inte var synlig mer än på natten. Men den hängde där på sin spik och det fick en våg av spänning att dra genom runhästens kropp för hon var otroligt nyfiken på vad som fanns bakom den låsta dörren. Ända kruxet var att få ner nyckel. Hon ställde sig på bakbenen och sträckte sig så långt hon bara kunde men utan resultat. Så snabbt såg hon sig omkring i salen som nu var riktigt mörk efter något långt som kunde hjälpa henne. Hon hittade en mopp under några av böckerna och använde den för att peta till nyckeln med som efter ett par gånger ramlade ner och slog i golvet med en ljudlig smäll. Med nyckeln i munnen sprang runhästen nu upp för den trånga trappan och upp till dörren. Hon satte den stora nycken i låset och vred om. Låset klickade till och långsamt knirrade dörren upp.