Runhästen
I ett rosa land långt borta bodde en gång en häst vid namn runhästen. Hon var en mycket vacker varelse som älskade att springa runt på de rosa ängarna i landet.
Runhästens ända vän var en gammal vis man som bodde i en stor borg mitt i deras rosa land. Dit sprang runhästen ofta, men speciellt på en unik dag varje år. För under en enda dag per år kunde de båda vännerna skåda in i andra världar genom en magisk rosa portal.
Den unika dagen varje år var runhästens favorit dag, kanske för att portalen brukade visa de mest fantastiska platser runhästen någonsin hade sätt. De platser hon tyckte allra mest om var de som hade många vackra färger.
Ett år hade portalen visat dem gröna skogar och ett annat år hade den visat grönskande ängar med massor av färggranna blommor, runhästen hade inte fören den dagen sätt så många färger i hela sitt liv och det var efter det året som runhästen började drömma. Hon drömde om de vackra ängarna med blommor och hur hon själv sprang över dess vidder medan vinden lekte med hennes långa man. Fast det fanns en sak runhästen drömde extra mycket om, att få en häst vän. Men än så länge var det bara drömmar.
Hon drömde inte om en häst vän för att hon tyckte illa om den visa mannen, nej hon älskade honom över allt annat i deras rosa land. Men det var länge sedan mannen hade kunnat springa omkring med henne på ängarna eller sedan han kunnat sitta på hennes rygg och hoppa över alla de trädstammar som stormarna fällt i deras väg. Nej han var nu en mycket gammal man och orkade inte med att springa eller att rida långa sträckor med henne. Men det hände att de tog en kort tur någon gång ibland och hade picknick. Eller tog en tur med kärran som han snickrat ihop till henne en gång för många år sedan. Men det var nog de regniga dagarna hon gillade allra mest, då brukade de sitta vid en varm brasa i borgen medan mannen läste högt från någon av alla de böcker han hade. För runhästen var inte som vanliga hästar, nej hon förstod både förstå tal och läsa om hon hade lust. Fast det var inte något som lockade henne särskilt mycket. Hon tyckte det var roligare att springa runt och ha mysiga dagar vid brasan.
Det var på en sådan där unik portaldag som allt i runhästens liv förändrades. Runhästen sprang som vanligt den morgonen upp till borgen där hennes vän väntade på henne vid porten. Sedan gick de båda vännerna in och bort till det speciella portalrummet, där satt de sedan och väntade på att portalen skulle visa sig. Det tog ingen längre stund innan rummet blev helt rosa och den stora portalen kom fram. Denna gång visade den nya gröna ängar, men något var annorlunda. Det var då hon såg dem komma springandes, en flock vilda hästar med flygande manar. Runhästen trodde inte sina ögon utan blinkade flera gånger, men hästarna var kvar. De stod där många och vackra som taggen ur hennes innersta drömmar och omedvetet drogs hon mot dem.
Det var först när hon fick en stöt från portalen som hon kom tillbaka till verkligheten. Sakta gick hon mot hästarna igen, men inte heller denna gång släppte portalen igenom henne. Nej det ända hon fick var en ny stöt och hon tog ett steg tillbaka. Förtvivlat vände sig runhästen mot sin vän och såg lite frågande på honom, kunde han möjligen gå igenom? Mannen gick fram, men även han fick sig en stöt. När runhästen insåg att portalen inte skulle släppa igenom någon blev hon så ledsen att hon sprang son väg med tårarna rullandes ner för kinderna.
Mannen såg länge efter runhästen där hon sprang iväg och han började fundera. För den visa mannen hade för många år sedan listat ut runhästens önskan om att få en häst vän. Han hade sätt det i hennes ansikte då längtan av ensamhet lyst igenom hennes annars glada ansikte. För hon förblev ung medan han hade blivit äldre och äldre. Så han bestämde sig för att försöka hjälpa sin vän att få denna önskan uppfylld, om det så var den sista present han kunde ge henne. Han gick därför runt i den stora borgen och letade fram alla böcker han kunde hitta för att se om det i någon av dem stod hur man kunde färdas genom portalen. När han efter många timmar äntligen trodde sig ha hittat alla böckerna satte han sig ner för att läsa. Där satt han tills det blev för mörkt för hans gamla ögon att se, då gick han och hämtade flera ljus för att tända. När han åter kunde läsa texterna i böckerna satte han igång att läsa. I dagar och nätter satt mannen med sina böcker och inte under någon av dessa dagar såg han till runhästen, hon var spårlöst borta.
Fortsättning följer...
Tack för att du bidrar med din åsikt till detta inlägg
Linn
Åh denna gillar jag! Du hade mig på kroken genast med allt rosa :-) snygga bilder och bra story. Vill läsa nästa del 😃
Svar:
Helena None
