Runhästen tog ett djupt andetag och puttade sedan upp dörren. Innanför dörren stannade hon upp, det första hon såg var ett stort fönster där solen nu inte längre lyste in. Men det var inte fönstret hon tittade på, utan det som fanns under fönstret. Där rakt under stod ett bord placerat och på bordet låg en stor bok uppslagen. Nyfiket gick runhästen bort mot boken, men la i sin iver inte märket till hur dammigt det var i rummet. Och innan hon hunnit ta mer än tre steg in genom dörren började hon nysa och dammet runt henne yrde åt alla håll och kanter. Efter cirka tio minuter kunde runhästen fortsätta in i rummet utan att nysa i ett. Nyfiket tittade hon ner i boken, som pryddes av en vacker snirklig handstil. Ivrigt började hon läsa vad där stod:

Runhästen läste texten en gång till och förstod inte riktigt hur texten skulle kunna hjälpa henne. Dessutom förstod hon inte hur det kunde finnas en ljusgrå runhäst, hon hade då aldrig sett någon. Fylld av tankar vände hon sig om för att gå ut genom dörren och det var då hon såg tavlan som hängde bakom dörren. Försiktigt flyttade hon undan dörren så hon kunde se tavlan bättre. Hon tittade upp och blev sedan stående med öppen mun och bara stirrade på tavlan. Tavlan föreställde en ljusgrå häst ståendes intill ett stort dött träd. Runhästen tittade på sin namne och det var något bekant över den. Som någon hon sätt i sina allra tidigaste drömmar.

Hon står intill det stora döda trädet och ser sig frågande omkring, hur kom hon hit? Hon vänder sig om när ett par grenar bryts bakom henne och där står den, den stora mörkgrå runhästen och ser på henne med stora mörka ögon. Men det är inget hotfullt över den, nej det ser ut som att den väntar på något. Runhästen tar mot till sig och frågar.

Den ljusgrå hästen ser på henne och en sorgsenhet syns i dess ögon innan den svarar.

- Du har glömt vem du är och därför kan du inte komma härifrån.

- Jag har inte glömt vem jag är, jag är runhästen. Men vem är du?

- Runhästen är inte dit namn, det är vad du är.

Runhästen ser frågande på den ljusgrå hästen.

- Vad är det du menar, jag har alltid blivit kallad runhästen.

Den ljusgrå hästen går fram till henne och lyfter lite på hennes man.

- Ser du detta märket?

- Ja, jag har alltid haft det.

- Jag vet, jag döpte dig efter det.

Runhästen tittar med stora ögon på den ljusgrå hästen igen.

- Döpte? Vem är du egentligen?

- Jag är din mamma och namnet jag gav dig är R…

Runhästen vaknade med ett ryck och såg sig omkring, hon var kvar uppe i tornet men nu var det mycket ljusare. Hon försökte minnas drömmen hon haft men den var suddig. Försiktigt lyfte hon huvudet mot tavlan och flämtade till. Tavlan som förut hade haft bilden av henne mamma var nu helt tom, men i bildens ställe stod där.